Berlin, Prag, London, Stockholm, Beirut, Norrköping, Ystad, THOMAS MILLROTH skriver personligt om improvisation, jazz, experiment, konst, performance, människor, motstånd.
Boken är illustrerad med delvis unikt material.
Vinjetterna i boken är gjorda av Malmökonstnären Lisa Fjellman.
Grafisk form Karin Almlöf
THOMAS MILLROTH är kanske mest känd som författare till böcker om konst. Men minst lika mycket har han följt musiken, och då handlar det om jazz, improvisationsmusik, experiment, ljud, performance. På det området är han en av auktoriteterna. Ur över trettio års skriverier har han ställt samman en volym, som inte vill vara en klippbok. Det har i stället blivit ett panorama över, ja, ett liv, eftersom texterna rör bara sådant som fått personlig vikt. Han besöker olika städer, Norrköping, Stockholm, Ystad, Berlin, Prag, Beirut. Och skildrar möten med oppositionella i DDR, amerikanska frijazzmusiker, företrädare för improvisationsscenen i Libanon, tyska avantgardister, den okända jazzscenen i Prag och koncentrationslägret Theresienstadt. Namnlistan kunde bli lång: Fritz Weiss, Inka Zemankova, Sven-Åke Johansson, Mats Gustafsson, Christine Sehnaoui, Marilyn Crispell, John Stevens, Annette Krebs, Axel Dörner, Leif Holmstrand, Lisa Strömbeck, Frippe Nordström, Kim Gordon. Det handlar om öden, motstånd, möten, om konstens och musikens nödvändighet.
Recensioner:
erikssonskultursidor.wordpress.com/tag/karin-almlof/
www.soundofmusic.nu/artikel/en-personlig-resa-i-musiken
soundofmusic.nu/recension/john-russell-hyste
Nya Upplagan aug. 2010:
»Konsthistorikern, kritikern, f.d konstmuseichefen, författaren, curatorn och skivbolagsdirektören, inspiratören, m.m, Thomas Millroth, har samlat ett antal texter från sitt mer än trettioåriga skrivande. Han avhandlar improvisationsmusik, experiment, ljud, performance – ett område som han för övrigt är en av landets verkliga auktoriteter inom – möten, på ett högst personligt och reflekterande sätt. Millroth har aldrig strykit någon medhårs utan har istället tagit strid för det många gånger smala, på ett högst passionerat, nyfiket och inspirerande sätt. Just att ta strid för att bevara mångfalden och inte enbart det som anses ’folkkärt’ kännetecknar pionjärens anda. Just debatten om det som är kommersiellt eller mindre kommersiellt avhandlade Thomas en gång med följande rader då teaterchefen på Ystads Teater avgick på grund av för få besökare: ’För litet intäkter, för få besökare, underskott. Trist. Inte att vissa kvalitetsföreställningar fått få besökare. Vad är få? 60? 25? 100? De som är där är där och kan aldrig vara få. Själv har jag aldrig känt mig som ’få’ vare sig då jag hållit föredrag och tio personer kommit eller då jag varit nästan ensam i publiken. Vem har rätt att räkna och döma? Konst och kultur är för vem som helst’. Just den inställningen och oviljan att hela tiden vara alla till lags och att ibland anses som obekväm, driver konst och kultur framåt. Det har alltid varit så. Och kommer alltid att vara så. De människor som orkar att ta den kampen, är oerhört värdefulla. Kreatörerna. Texterna bubblar av infall och oväntade vändningar och man bjuds på många inspirerande nedslag i ett liv i kulturens tjänst. Oavsett om Millroth beskriver en icke-intervju med Nina Hagen, eller beskriver frijazzbröl på ett så passionerat sätt att jag omedelbart beställer skivor proppade med styv kuling-blå signerat Peter Brötzman, så gör han det med god stilistisk förmåga. Naturligtvis är det en stor behållning att läsa Man får förlora sig. Kultur är kul, men det blir aldrig roligare än den som skriver om den, gör den. Utöver läsvärdet är Man får förlora sig en bok fullproppad med inspiration.«
Lars Yngve
|
