Thomas Millroth:

Karin Almlöfs målningar liknar ett slags minnen; sådana som är speglingar av minnen som vill bli till eller inte blev det. Fält läggs vid fält. Yta skär över yta. Det är vid den lilla känsliga beröringen några knappt urskiljbara former – gestalter – anas. Försvinnande eller vardande? Kanske både och. I så fall handlar hennes målningar på ett avlägset vis om de förluster som gjorts på alla vägar man tagit sig åt något håll (framåt?).

    Det liknar landskap, men då mer det som blandas med det egna. Man talar om inre och yttre ibland, men frågan är om det inte bara finns ett enda, det som upplevs. Därför är landskapet en sådan bärare av berättelser – eller om du hellre vill: stämningar och känslor. Det är inte så att alla dessa bilder visar en poetisk känslighet för naturen, snarare en anledning att spegla sig i en natur som ju till stora delar är obegriplig, hotfull eller i bästa fall en njutning.

    Landskapet är en sorts metafor för sinnligheten. Huden känslig för beröring hindrar inte längre flödet mellan yttre och inre.

    Målningarna brer ut sig men begränsas. Därför litar de på ett skiftande djup. De kan liksom blyga om vi ser rakt in i dem, vill skåda djupt, tränga längst in. Färgen dirrar och tvekar att ge ifrån sig någon hemlighet; men vi känner dess varma närvaro. Vår iver gör distansen desto större. Diset i djupet värt att bevara –.

    I stunden då ögonen halvsluts, kan konstnären då ta ett steg in i målningens rum? Eller är det fråga om en öppning; en väg någon annanstans. Omsluten dold eller nymornat spanande med färgdoft i näsborrarna? Träder fram i färgens fält.

    Teckningen i de flytande färgerna, sköra linjer som antyder ett slags form, en smekning av synminnet – från en sjö, en morgon, något långt borta. Men som alla äkta minnen vägrar det få något slag linje i sig. Utflytande. I detta utflytande formas fragment som lyfts fram.

    Men så mycket mer spelar med. Målningarna handlar både om berättelsens tillblivelse och om det som valdes bort. Det hon såg men inte tog med. Om och om igen ställs frågorna kring detta.

    Linjerna är sköra som ett svagt vibrato i ett hav av stråkar. Ögat vill följa och röra. Krypa ner mot denna lilla vaga ringlande form som ger riktningar, kringskär, vågar sticka upp och vara skygg på samma gång. Det blir en liten vandring bland överväldigande svep. Det blåser – kanske av tid. Markkontakten är trevande men mycket påtaglig. Rörelserna långsamma och närmast högtidliga.

    Hålla andan är ibland ett sätt att hålla balansen.

    Med pekfingrets blomma rör du sakta vid marken och har aldrig känt något större. Det är här någonstans paradoxerna korsas och smått växlar mynt med stort. Vad varje linje berättar vet bara du. Vi kan bara gissa och drömma.